LULLABY.

Prolog

En mörk vinternatt. Det är midnatt och klockorna har precis slagit färdigt. London har nu lämnat 1800-talet bakom sig. Ute på gatorna firar man med raketer i den fallande snön. I ett mörkt fönster sitter en ensam flicka. Hon har ansiktet riktat mot ljuset från fyrverkerierna, men hon kan inte se dem. I hennes verklighet är allt mörker.

Hon har silverblont hår som sträcker sig långt ner över midjan. Hennes hy är vitare än snön som faller från himlen. Hennes klänning är av hög kvalitet och mycket påkostad. Inte för att det spelar henne någon roll. Hon kan ändå inte se den. Allt sådant som är vackert, gör hon endast för sin mors skull. Det finns så mycket som hon inte kan göra för henne, så hon gör det ända hon kan, och är vacker för hennes skull. Så hon åtminstone har något fint att titta på, som gör det mödan värt. Klänningen är svart, liksom hennes sidenhårband och bandet över ögonen. Bandet är obekvämt, men det är ännu en sak som hon gör för sin mor, så hon ska slippa se hennes ögon.

I klart minne har flickan en bild av sin egen reflektion i spegeln, från den tid då hon fortfarande såg. Då hade hon gyllene hår och rosor på kinderna. Men de rosorna finns inte kvar längre. Det likbleka har tagit över helt. Då hade hon vita kläder. Nu är allt bara svart. Endast ljudet av raketerna och hennes mors tysta lidande finns kvar.

Hon lutar huvudet mot den kalla fönsterrutan. Kyla stör henne inte längre. Allt eftersom minnena av hur frosten, isen och snön på gatorna bleknar så blir hon också okänslig för hur det känns. Hennes kropp känner inte särskilt mycket alls längre. Men hennes sinne desto mer.

Hon heter Ladora. Hon är blind och hon är döende.